Senaste inläggen

Av André Andersson - 17 maj 2009 08:16

Men jag kämpar med ett raserat avloppssystem i mitt hus, på grund av vilket jag också behövt stänga av vattnet. Faktum är att vattenpumpen blev dränkt i avloppsvatten *urk* - och därför slog ut en del av elsystemet.

Vatten, avlopp, el. Det jobbar jag med - då jag inte är ute med mina hundar. Vilket jag ser till att vara så mycket som någonsin är möjligt - om inte annat för att stå ut själv!


Och så Kvinnan då, Poeten... Det har inte varit helt utan ansträngning! Relationen har verkligen fått utstå - mycket, på en gång! Men hon är kvar. Än så länge.


Dessutom, och detta är i särklass det värsta!, har jag förlorat min älskade "Valpaskutta" Gabriel i en tågolycka.


Det har varit en tid av stress, enorm påfrestning, förtvivlan och sorg. Kamp. På alla fronter. Men det har funnits glädjeämnen också...


Det största av dem alla: Huskys utveckling! Hur han bundit an till mig, utvecklat en sådan respekt och trygghet - och blivit så mycket lugnare, gladare och mer avslappnad i sigsjälv.


Och mitt i allt detta tumult, av glädje och sorg, förtvivlan och kärlek, vardagskamp och utmaningar - har snön försvunnit, nästan helt, och världen under den har framträtt igen, i grönt och gult. En länge gömd - och nästan glömd, värld.


Här kommer några bilder, från de senaste dagarna... Fanny och Husky i lekartagen, Huskys gård och Kläppen, där vi alla bor.

ANNONS
Av André Andersson - 21 april 2009 20:53

Uppenbarligen.


Det händer så mycket i mitt liv just nu - kvinnor (okey, en räcker!)  och hundar, roligt och jobbigt, katter och snösmältning, problemhus och nya strategier... allt! På en gång. Alldeles för mycket att skriva om! Särskilt nu - mitt uppe i det! I sinom tid - då det lugnat ner sig något - kommer det nog lite tankar om det mesta... åtminstone i urval.


Men här kom i alla fall en alldeles nytagen bild. Nyrakad - ikväll. Hur skönt som helst! :o)


Ha det gott!

ANNONS
Av André Andersson - 29 mars 2009 08:23

Jag hade verkligen tänkt skriva igår - för igår morse var det nämligen precis en vecka sedan Husky kom till gården. Men dagarna har försvunnit fort, var och en, och i en strid ström!


Mornarna har varit korta och effektiva.

Dagarna ute med hundarna har varit långa, intensiva, ansträngande - och roliga! Ljuvligt väder har vi också haft, för det mesta!

Och kvällarna har varit mycket trötta - och hungriga. Först hungriga. Sedan mätta - och mycket, mycket trötta.


Men nu har det alltså gått en vecka, lite drygt...


Husky har attackerat katten en gång. Och det kunde ha gått mycket illa! Men jag hann få loss katten i tid, tack och lov. Jag var där på ett halvt ögonblick. Kanske hade jag haft ett halvt till på mig?


Katten slank iväg. In till Daniel. Och jag lugnade Husky - och tog in honom i hans gård. Sedan gick jag och tvättade kattens sår. Två ganska djupa hack högt upp i ena bakbenet. Hade han kommit åt att hugga i buken, hade det varit klippt...


Annars har vi ägnat veckan åt långa promenader. Lite linföring med Husky. Och gett honom uppmuntran att bekanta sig - på rätt sätt - med de andra hundarna. Och jag HAR försökt få honom förstå att denna katt är vår. En älskad medlem i vår flock. Men än har uppenbarligen inte riktigt budskapet nått fram. Och det tar lite tid...


Husky är ju ändå knappt mer än valpen! Och på väg in i slyngelåldern... Inte rätt tid att effektivt lära en hund! Och han är ovan vid en flock och ledarskap; Mer utvecklat socialt liv och fasta ramar.


De andra hundarna är mycket tålmodiga med Husky - och vänliga.


Och Husky kommer säkert lära med tiden! Finna sin plats.


För övrigt äter han bra, tuggar duktigt med ben - och verkar stortrivas i sin gård, med ett par olika kojor och liggbord - och tillika en stor snöhög att klättra på! Leker lite med sina olika leksaker - och spenderar mycket tid att uppmärksamt studera hur de andra hundarna relaterar och uppför sig! Detta är mycket bra. Så kommer han lära mycket!


Hans gård gränsar till Sackes gård; De har en långsida genemsam. Och till Gabriels och Fannys gård; Deras gård sträcker sig längs med både Sackes och Huskys... Alla delar de ett hörn. Dit går ofta Husky, gnyr lite lågmält (mycket valpigt) - och alla de andra skyndar dit och sniffar och pussar honom. Han är kontaktsökande mot de andra hundarna - men mycket osäker då det verkligen gäller! Men han kommer lära och hans förtroende och självsäkerhet kommer växa...


Han verkar trivas ypperligt i sin gård. Känna sig trygg där. Och han älskar förstås våra promenader i skog och berg! Vi har varit uppe mycket i bergen och vandrat, Husky och jag, denna vecka. Och de tidiga morgonpromenaderna har han gjort i skogen precis bakom vår gård. Så den känner han väl nu! Och vi har varit nere ett par svängar i byn också.


Sina klor har han fått klippta - en gång. Och då sprattlade han en del! Men annars gjorde han som de andra hundarna gör. Jag hade tagit dem, en och en, fram till hans gård - och klippt deras klor där, på det sätt vi gör. Så att han skulle veta hur de sitter - och räcker fram framtassarna åt mig. Och sedan lägger sig på rygg - och sträcker ut bakbenen. Så att han skulle förstå vad som är på gång, hur det görs - och att det inte är farligt. Att alla hundarna gör så här! Och att det går utmärkt! Han tyckte nog det var rätt spännande - då det väl blev hans tur, till slut...


Han har för övrigt fått namnet Lucas Husky, då jag tyckte Husky var lite för "bart" och opersonligt. Och som smeknamn, då vi gosar och småbusar, har det blivit Huskie-Fnuskie. Han är mycket kärvänlig! Bufflig och valpig. Charmig till max!


Så nu är det -


Daniel "Pitty Boman"

Sebastian "Sacka-Backa-Bimbo"

Teodor "Teo-Beo"

Gabriel "Valpaskutta"

Fanny "Funny-Bunny"

Och Lucas Husky "Huskie-Fnuskie".


Och så katten Felix "Kitten-kitten".


Och i morgon bitti kommer Kvinnan, Anna-Karin - nått riktigt smeknamn har vi inte på henne, än...

Av André Andersson - 26 mars 2009 08:00

Förra torsdagen bad jag en av tanterna i byn att köra in mig till tåget... Och den natten spenderade jag sittandes i en mycket obekväm, trång stol, med två Salukis i knät och en tjej iklädd tre par trasiga nylonstrumpbyxor och en oroväckande vid t-shirt (som nästan föll av!) brevid (nästan i knät hon också). Resan tog tolv timmar, gott och väl.


Väl framme på Centralen, möttes jag av min mamma. Min mamma såg till att jag fick en stor Cola att sörpla i mig. Jag var uttorkad! Det hade varit en mycket jobbig resa. Men nu var jag där, i Stockholm. Folket vimlade, solen sken - och mamma och jag gick och köpte en fin lammullströja, tittade i några bokaffärer, och drog oss mot Gamla Stan. Jag gillar Gamla Stan! Mamma också.


I Gamla Stan hade jag bestämt möte med Kvinnan, som jag tänker dela mitt liv med (det hade jag tänkt i tre dagar då!). Vi skulle träffas, för första gången - och äta lunch.


Kvinnan kom, lika underbar som jag föreställt mig. Poet - med rufsigt grånande hår. Mamma fick hälsa också. Sedan lämnade hon oss.


Jag tog poeten i mina armar - och förde runt henne genom Gamla Stan, trots att jag inte hade någon vidare koll på var vi skulle gå, eller nått egentligen... Jag har väldigt dålig simultanförmåga - och nu var jag uppfylld av Kvinnan. Men det gick bra. Inga större missöden. Vi kom tillbaks till restaurangen, där vi också åt vår lunch.


Sedan åkte vi till Medborgarplatsen, för att möta upp Husky och hans matte. Då vi klev ut ur Tunnelbanestationen hörde jag Huskys skall. Nåja, egentligen kunde jag inte veta att det var Husky - men jag visste. Och vi skyndade dit. Husky stod på en nedsänkt plattform, med sin matte.


Jag tog Husky i mina armar - och han fällde mig till marken. Vi hälsade som två ystra unghundar gör!


Sedan åkte vi - Kvinnan, jag, Husky och hans matte - ut på "landet", mot havet, skärgården... Hem till Kvinnan. Där ordnade vi alla papper och sånt. Och tog farväl av Huskys f d matte. Och Husky och jag gick vår första promenad tillsammans - i sele, expanderlina och höftbälte. Allt för att skydda både Husky och mig från plötsliga ryck. Han har en mycket dålig koppelkultur!


Vi spenderade dagen där - Kvinnan, jag och Husky. Och på kvällen följde Kvinnan oss in till tåget. Buss, tåg/ tunnelbana, trappor - för att inte prata om rulltrappor, folk och andra hundar! Husky hade mycket svårt för allt. Han var nervös, oerfaren, otränad. Centralen var INTE en bra plats! Men vi kom upp på tåget. Norrlandståget.


Husky skrek, sprattlade och bet - och hårade nått fruktansvärt! Luften var bokstavligen full av päls, i hela kupén. Men vi hade underbara medresenärer - som inte bara var toleranta, utan också hjälpsamma och mycket trevliga. Jag spenderade natten, dryga tolv timmar, på golvet med Husky. Det var en fruktansvärt jobbig natt!


Då vi väl var framme, vid vår station - var jag lika hårig som Husky och bokstavligen spyfärdig av utmattning. Vi möttes av tanten från byn. Och åkte vidare i bil den sista biten - till vår gård.


Väl här fick Husky gå runt och hälsa på de andra hundarna, genom deras gårdar. Bara så att han visste vilka som var här, och var de höll hus. Hur gården var upplagd, vad som fanns... De tog alla Huskys ankomst med ro.


Sedan fick Husky gå in i sin gård - som han genast blev förtjust i! Sina två kojor, sitt liggbord, och en stor snöhög! Han fick så en rejäl skål med torrfoder, en hög med märg- och tuggben, och några leksaker. Och kom snart till ro...

Av André Andersson - 18 mars 2009 09:35

Himmelen är blå. Molnen flyger runt i vinden likt små bomullstussar. Vinden är mild, mjuk och liksom sötaktig, men mycket frisk!


Och som solen strålar! Värmer snön uppe på taken och i träden, som droppar... Det är ännu mycket snö, men varje dag lite mindre.


Istället kommer skogens dofter fram - och små kryp.


På nätterna är det några minusgrader. Mitt på dagen säkert fem plusgrader, eller mer - i solen. Och det är så mycket ljus! Bländande mycket.


En sådan skön tid.


Hundarna och jag går i skogen, mest hela dagen. Vandrar, njuter, leker och upptäcker...


Och på kvällarna är jag så trött att jag somnar - nästan innan jag nått fram till sängen!

Av André Andersson - 11 mars 2009 18:55

Idag känner jag mig faktiskt sjuk.

I flera dagar har jag känt mig småkass.

Lite förkyld, svullen, frusen, trött - och haft lite problem med yrsel.

Ikväll känner jag mig sämre. Riktigt sjuk.


Nåja, antagligen är det inget allvarligt.

Kanske är jag bara överansträngd. Det har - som vanligt - varit långa dagar ute med hundarna; många timmar i snö och vind och fukt och kyla! Men också tidiga morgan, då jag skrivit och jobbat vid datorn. Förra veckan var det riktigt tidiga morgnar, som började vid typ 2 a.m Och kvällarna kunde bli rätt sena ändå - telefonen som ringer, saker som måste göras, massor på gång! Och ensam ute i skogen. Ja, vilket liv. Men för det mesta är det rofyllt... riktigt rofyllt.


Men man får akta sig för att man inte startar upp alltför mycket - på en gång. För plötsligt kommer det dessutom saker man inte räknat med! Och där står man.


Tidigt på morgonen. Till sent på kvällen. Utan avlastning. Och med alltför mycket kring sig. Utan ro att riktigt laga middag, till slut. Om man sover för lite. Då blir man slut.


Och så tar Colan slut, så att man inte har någon dricka att ta med då man ger sig av ut med hundarna. Och bananerna - så att man inte har något ätbart heller med sig. Och saltlakridsen - så att man får salmiakbrist!


Idag kom jag iväg, efter hundturerna - och fick handlat hem mat, Cola, bananer och saltlakrids! Så att jag står mig någon vecka till.


Och ikväll ska jag gå och lägga mig tidigt.

Samla nya krafter...

Av André Andersson - 10 mars 2009 17:55

Nu är jag arg!


Jag gav mig av med hundarna, Sacke och Teodor, i morse - med släden. Som vanligt. Vi körde ner till byn, för att hämta upp posten, och så en sväng utmed träsket på andra sidan byn. Där var ovanligt mycket rörelse. Vanligtvis träffar man egentligen inte på nån. Ibland kanske en bil, eller en människa...


Idag träffade vi först på en riktigt stor plogbil - som i och för sig inte plogade, men körde mitt på vägen - och därmed lämnade minimalt med utrymme åt mig och hundarna på högersidan (vår höger sida, där vi körde), säkert hade han lika gott om plats på SIN högersida, men det är ju ändå högertrafik i vårt land! Hundarna blev lite rädda. Och hoppade in i snövallen. Och jag blev smått irriterad.


Sedan, vägen tillbaks var det en bil som krypkörde bakom oss genom byn - varför? Ja, inte vet jag! Vi körde in på högersidan - och det var således gott om plats för en bil att passera. Hundarna blev lite oroliga igen.


Och så byns tråkigaste, trögaste och mest otrevliga karl (och det säger inte lite i dessa trakter!) som står mitt i vägen med sin spark, som ett fån.


Sedan postbilen som kör om oss. Och sedan vänder och kör tillbaks.


Här började jag bli riktigt trött liksom - och lätt grinig. Fan vilken körig dag!


Sedan kommer vi i alla fall tillbaks till vårt släd- och pulkspår, upp till vår gård... men vad ser jag? Det finns inte mer!!! Det är upplogat. Hela vintern har snön fått ligga - och vi har gjort ett finfint spår att köra i, hårt packat och helt avsett för släden och pulkan. Perfekt för hundarna och mig! Och snällt mot slädens medar och pulkans botten...


Att jag alls valde att köra genom byn idag - och vidare på allmän väg, var just för att det snöat lätt i ett par, tre dagar. Då och endast då är dessa vägar nämligen körbara med släde/ pulka. Sedan plogar de - ända ner i grusen! Inte till grusen. Eller på grusen. Ner i grusen! Ryktet om de fina vintervägarna i norr - stämmer inte.


Och nu hade alltså någon kört bort hela mitt fina släd- och pulkspår - ända upp till min gård, ner i grusen! Från att ha varit ett 1 ½ meter högt beläget finfint spår i den orörda snö, för hundarna och våra färdmedel. Genom det vackra, stämningsfulla vinter landskapet - i total stillhet. Var det nu en totalt uppkörd, flera meter bred, slarvigt plogat - super fult! - och grusigt och hackigt och med stora snöbumlingar här och där och slarv och skit... så kallad väg! Och detta ända upp till min gård.


Vi kunde knappt ta oss hem, med släden i grus! Och det förstör förstås slädens medar att hålla på och köra så. Och det tröttar ut hundarna. Släden ska INTE köras i grus helt enkelt. (Det fattar de flesta.) :o)


Vid min gård hade man också fortsatt - över mina marker, längs en "väg" in i skogen, som över huvudtaget inte är en väg. Inte ens sommartid. Det är två sällan knappt skönjbara hjulpår över gräset. Och dessa hjulpår var nu alltså sedan länge begravda i mängder med snö! Vem visste ens exakt var de gick? Inte de som plogade i vart fall. Man hade kört sönder - totalt. Stora bitar jord, grus och vegetation - uppslänga på den fula snökanten. Många små träd också - krossade. Något större också, helt sönderbrutet (men det hade nog blåst omkull under någon vinterstorm, sedan tidigare).


Jag fortsatte med hundarna längs med denna "två hjulspår i mitt gräs på sommaren"-väg, tills vi kom fram till plogbilen. Jag tänkte han stannar väl, kliver ur - förstår att jag kommer för att prata. Vi körde efter honom ett litet tag - men han trodde nog bara vi körde för att vi tyckte det var kul eller vad helst! Fok har inte sällan en mycket konstig uppfattning här om vad som är kul - och tolkar andras beteende därefter, förstås.


Jag vände och körde hem hundarna. Selade av. Och tog in dem. Tog ut Gabriel "Valpaskutta" - som genast satte av som en pil in i skogen, längs med den nyplogade vägen. Givetvis var han nyfiken! Vägen har legat under snö i snart 6 månader. Och inga människor har varit här. Och så hörde han väl ännu plogbilen, som kommit i min frånvaro, arbeta. Och märkte säkert att jag var upprörd.


Jag skrek efter honom. Ylade också. Han kom. Just då kom en andra plogbil, nerifrån byahållet. Jag dirigerade snabbt upp Gabriel på snövallen. Och sa till honom att vänta. Och gick fram till plogbilen. Viftade - och fick honom att öppna. Undrade vem som beställt denna plogning. Det visste han inte. Varför jag inte blivit underrättad? Visste han inte heller. Brukar man inte bli det? Underrättar man som regel inte markägare - särskilt om det är en bebodd fastighet, med djurhållning och allt! - innan man sätter igång och plogar upp deras mark? Är det inte en god regel? Han visste inget. Som vanligt.


Jag sade till honom att jag mer än gärna hade velat bli underrättad om detta - innan. Måste man in i skogen för att avverka eller dylikt - visst, vad kan jag göra? Då får man väl ploga då... Men ska man göra det över min mark - över min tomt! - vill jag bli underrättad INNAN. Och så får man ju visa lite hänsyn...


Nu hade man kört sönder mitt och hundarnas spår - som förbinder oss med... Allt. Det är det enda sätt jag tar mig härifrån. Utan bil och körkort har jag knappast inte nytta av någon väg! Och plogad ner i grusen är den helt oframkomlig för mig, släden och hundarna. Det är bara otrevligt. Och fult dessutom.


Och att man sedan kör sönder min mark, sliter upp gräs och buskar, små träd och hela jordkakor - och bara slänger dem åt sidan. Hur fult som helst, nu - och hur kommer det se ut till våren? När snön försvinner... Min tomt var trevlig som den var, tack - och jag hade gärna återsett den, som sådan den var, till sommaren igen!


Arg är jag.

Trött på puckon.

Folk som inte vet - och anser det ger dem allsköns rättigheter.

Trött och less - och arg.


I alla fall, jag fick ta fram skyffeln - och gräva fram det lilla som var kvar av vårt spår, precis uppe vid vår gård, från genom den stora, stora snövallen! Så att vår gårds nät av gångstigar åtminstone är förknippat med denna nu fullt och fult upplogade väg. Och så tog jag med mig Teodor och gick nerför vårt berg och till grannberget och grävde fram spåret vi gjort där - upp över det berget och sedan vidare långt ut i ödemarkerna, och uppför många andra berg; flera mils pulk- och slädspår har vi gjort oss där... - från den stora fula snökanten som de nu gjort där.


Sedan gav jag hundarna mat. Och ben. Och gick själv in och tog en dusch.

Men arg är jag än. *grrrr*

Av André Andersson - 9 mars 2009 15:48

Idag har det varit mulet och disigt, ja nästan dimmigt - mycket fuktigt, och av och till har snön fallit också i långsamma, slöa flingor. Det har varit en långsam dag. Jag har känt mig svullen och rosslig i flera dar; Det är fukten som gör det! Och idag verkade hundarna också rätt trötta. Vi har faktiskt kört rätt hårt de senaste veckorna!


Det har vi egentigen gjort hela vintern - men med vissa dagar av vila och rekreation. Idag var en sådan dag.


Jag gjorde upp en rejäl lägereld på gårdsplanen. Innan jag släppte ut hundarna och städade ur hundgårdarna. Sedan satt vi vid elden - myste och gosade. Katten också. Han håller sig alltid framme då hundarna och jag är ute på gården. Hundarna fick också sina klor klippta och tassar ompysslade. Och vi lekte lite grann... Dansade med Sacke. Busade med Gabriel och Fanny. Kivades med Teodor. Och Daniel, ja han fick en rejäl brottningsmatch. Han älskar att bli jagad, och nedbrottad!


Slutligen fick hundarna varsitt halvkilo blodpudding, som extra tillbehör till sitt hundfoder - ett mycket älskat tillbehör! - och efter det varsin "tandborste", av hårt pressat rismjöl och klorofyll.


Det var en skön dag. Även om den var långsam.

Man behöver sådana ibland.


Bilden är på Fanny, tagen nu i vinter - efter att hon lagt på vikt. Blivit lite rultig - och mycket go! Och den är tagen en dag som denna.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Varghjärtas blogg med Blogkeen
Följ Varghjärtas blogg med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se