Här vill jag börja med att presentera mina älskade hundar. Med dem delar jag mitt hem, min gård och mitt liv här i vildmarkerna! Och kärare kunde ingen vara... De betyder allt för mig. Här kommer de! Var och en - om inte i all - så i alla fall i något av sin härlighet...

 
Daniel - min första hund. Han har den Irländska setterns vackra kastanjeröda färg. Scäferns massiva kropp, intelligens och beskyddande egenskaper. Och Colliens klipskhet, finurlighet och flexibilitet - han är väldigt snabb i vändningarna! Varifrån han fått sin humor det vet jag dock inte... Men ingen kan få mig att skratta som han! Han kan dansa också, som en gud! Och gör det mer än gärna. Tar jag ett rytmiskt litet danssteg - stegrar han sig likt en häst, slänger sig runt min hals och rockar loss! Hans tassar är nästan stora som mina händer. Hans benstomme mycket kraftig. Och hans muskulatur som en grekisk guds. Han är faktiskt min bästa draghund - starkast, snabbast, uthålligast... och med en mycket stor arbetsglädje och disciplin. Självständig - de flesta hinder som kan uppstå löser han i ett nafs, helt själv och alldeles ypperligt - men också mycket lyhörd. Säger jag "vänta", stannar han ögonblickligen - ibland innan jag hinner få stopp på ekipaget, så han får en pulka/ släde/ cykel/ vagn över sig. Detta berör honom inte - alls. Inte ett ljud. Inte ett ryck. Inte en sårad, anklagande blick. Och - framför allt - ingen fördröjning nästa gång jag säger vänta. Från fullt ös framåt, så står han, blickstilla, på stavelsen -ta. I linor är han ett proffs! Men lös är han en vilt lekandes, brottandes, retandes, stöddig - gud. Han räds inget. Allra minst mig. Han är idag 4 ½ år gammal. Och jag kommer sannerligen lovsjunga honom, i alla mina dar...
 
Förra hösten stötte Daniel, denna min mest älskade hund, en älg - som vi fann sovandes ett tiotal meter från stigen där vi gick (älgen syntes från stigen, liggandes i gräset en bit in...) - rakt i min famn, som på en hårsmån när! Jag var tvungen att kasta mig bakåt, för att undvika en mycket hård kollision! Han var så stor, älgen! Gigantisk. Marken vibrerade då han sprang - först de få stegen mot mig, och sedan vidare ner mot vårt träsk... Daniel var i extas! Men lämnade mig inte. Följde inte älgen. Utan dansade runt, famn i famn med mig.
 
I mina ögon är Daniel mer en gud - än en hund, egentligen. Fast det ena måste ju inte utesluta det andra...

Sebastian, "Sacke" - min andra hund. Daniel och jag åkte tillsammans och hämtade denna då ettåriga, understimulerade och olyckliga, Laika - från en lägenhet full av skrikiga barn och ungdomar, katter och kattungar i överflöd, och ett par mycket tystlåtna, förvirrade och nästan gråtfärdiga vuxna, efter att ha läst deras annons på Blocket. Jag glömmer aldrig vår första natt tillsammans: Daniel, jag och Sacke - i en säng hemma hos familjen vi hämtade honom hos. Sacke som gosade in sig, så tillitsfullt, mellan Daniel och mig. Han är vår gosevarg! Och jag glömmer aldrig heller dagen efter, då vi kom hem till vår gård - och Sacke sprang i rasande fart genom markerna, medans han tryckte bröstkorgen i marken. Rullade sig vilt - och tjöt av lycka! Och gång på gång, slängde sig i min famn och kysste mig vilt. Stadsmiljö och rörigt familjeliv är inget för en Laika. Som han måste ha väntat på oss!
 
Sacke är ett halvår äldre än Daniel. Har precis fyllt fem nu. Då vi hämtade honom var han klen; vägde bara strax över 20 kg. Nu väger han nästan 40 - och är mycket muskulös, spänstig, stark och... lycklig. Han är min mest sympatiske hund. Den jag tycker om mest. Och han älskar, utan tvekan - innerligt, både mig och Daniel. Och är snäll mot alla andra. Mot mig är han dock mest älskvärd! Då han hoppar spontant upp i min famn, slänger bakbenen runt mina höfter, frambenen runt min hals och kysser mig vilt och glädjefyllt - ja, då är han alldeles underbar! På vintrarna brukar vi dansa isdans, Sacke och jag. Jag håller honom, dansar med honom, lyfter honom - och panorerar honom runt på mina utsträckta armar... likt en rysk ballerina! Han är gymnastisk också. Kan hoppa över två meter högt - och klättrar som attan (så hans gård har jag byggt tak på). Men som han älskar sin gård! Då vi kommer hem från skogen, springer han genast bort till sin gård - och slår med tassen på dörren, entusiastiskt: Vill in - genast! Där har han bland annat en gedigen samling ben och horn, som han sätter stort värde på.
 
Han har en naturlig fallenhet för vilt, jakt och spårning. Och vi har spårat en del... älg och björn. Han är dock mycket mån om mitt godtycke. Visar entusiasm - men lämnar mig inte.
 
Vi har en varg, som kommer förbi vår gård ibland... sitter på den lilla kullen bakom ladan - där den har god utsikt över gårdsplanen och hundgårdarna. Jag ser den från fönstret. Och jag ser också då en mycket entusiastisk Sacke, som flyger genom sin gård, vild av upphetsning. Vargen tror jag är en tik. Och kanske är hon ensam?

Teodor - är min tredje hund och en så kallad Nordisk draghund; en Alaskan husky med inblandning av Pointer, Vorsteh och lite Greyhound. Och i Teodors fall också till hälften Jämthund - så han har fått tillbaks sin täta, långa, skyddande päls och ett mer varglikt utseende. Han är mycket vacker! Och han är mycket rolig! Gårdens pajas. Sprudlande glad, alltid tacksam, alltid godmodig, välvillig... men inte särskilt intelligent. Han är dock mycket pratsam. Går ofta runt och skrockar "ho-ho-ho", likt den amerikaniserade jultomten. Daniel ogillar hans stil. Hans gå-påighet och bristande intelligens. Kanske hans bristande i variation också? Jag låter dem aldrig arbeta ihop, av denna anledning. Och deras gårdar ligger båda lite avsides - och med de andra hundarnas gårdar och mitt hus emellan. De är gårdens två motpoler, kan man säga. Teodor är dock också en mycket god draghund, nästan i klass med Daniel. Han är dessutom precis jämngammal med Daniel, med dagar när. Och han är den som för det mesta får dra vedlassen. Stark - och älskar då det är tungt och tar emot lite. Och det är inget huvudbry involverat. Bara att gå - med pulkan, raka vägen till vår gård, samma väg varje gång. "Same procedure as last year..." Medans jag lunkar efter. Då jag kommer hem, står han redan vid farstubron, med pulkan och veden, väntar - och är mycket mycket stolt! "Mission accomplished!"
 
En gång träffade vi en grävling, Teodor och jag, då vi var ute och cyklade. Den kom rultandes mot oss på vägen. De är inte vanliga här, och den var å sin sida mycket nyfiken på oss! Gick fram och sniffade - och pussade Teodor mitt på nosen! Teodor vart förvånad han. Men eftersom jag höll mig lugn och var tillmötesgående - så var han det också.
 
Teodor är mig mycket kär - även om han äter som en häst, skiter som en ko, låter som jultomten och är allmänt knasig! Han älskar bananskal. Bara en sådan sak.

Gabriel, "Valpaskutta" - är Teodors son. Förutom Teodors raser, har han också Tollare, Irländsk setter, Samojed, Jämthund, Vit älghund och Norrbottenspets i sig. Han är en blandras i stora mått! Mer lågställd än mina andra hundar, är han ändå en mycket god draghund. Han kan idag, vid tre års ålder, väl mäta sig med sin far, trots att han kanske bara är hälften så hög! Jag kör dem tillsammans. Och halkar någon efter - så är det Teodor. Gabriel är mycket snabb och lättrörlig - och stark som en oxe! Genom hans tjocka vita päls ser man musklerna spela. Då han föddes, vilket han gjorde direkt ut i mina händer (det var jag som hjälpte hans mor ta bort fosterhinnorna) hade han fyra rosa små tassar och en STOR rosa nos - han såg ut som en ängel i mina ögon! Sedan gick han igenom en slyngerålder som verkligen heter duga. För att komma ut på andra sidan som en mycket ansvarsfull, sympatisk och pålitlig hund.
 
Gabriel och jag träffade förra våren på en liten harpalt... Harpalten kom studsande mot oss på stigen där vi gick. Gabriel, som var lös vid min sida, reagerade - rykte till, lite framåt, och lade huvudet på sned. Vad var det för nått? Jag sa, mycket lågmält, "akta - försiktig..." och tog tag i Gabriels bakskinn, liksom "bet" honom i baken, med handen, och drog honom lite mot mig. Bara för att få honom att förstå att jag var där, minsann - och verkligen menade allvar. Sedan stod han intill mina ben - medans harpalten studsade förbi oss på stigen!
 
Gabriel är nästan som en son för mig! Han föddes hos mig. Och förblindade mig då totalt med sin söttma! Sedan utvecklades han steg för steg, genom alla sina olika och ibland svåra perioder - hos mig. Alltid hos mig. Vi står varandra mycket nära. Han är den enda som visar tänderna för mig! Detta gör han ofta. Som en hälsning. Det är liksom som en grej mellan oss två - säkert med sin grund i att jag, under hans ljuva valptid, ständigt log (blottade tänder) hjälplöst och översvallande - och pussade och smekte honom. Nu som vuxen hälsar han mig, genom att dra isär läpparna allt vad han kan, blotta så gott som alla tänder, dra sin tass längs med mitt hårfäste och käkben och pussa mig mycket mjukt och försiktigt. Han måtte ännu minnas sin valptid! Starkt intryck måste denna behandling gjort!
 
Honom kan jag ta tag i då han sover - dra åt sidan, eller lyfta upp och bära bort... och han öppnar bara mycket såsigt sina ögon lite på glänt. Och är avslappnad som ett gosedjur i kroppen...

Fanny - Teodors dotter, kullsyskon till Gabriel, sålde jag då hon var dryga sex månader. Hon kom tillbaks till oss i höstas, 2 ½ år gammal. Ganska så liten, mycket späd och liksom ynklig, rädd och nervös. Hon hade blivit "folkilsken" - börjat bitas också. De kunde inte ha henne kvar; det lutade åt avlivning... Det hade alltså inte gått så bra för Fanny - även om jag är övertygad om att familjen som köpte henne var mycket välmenande och försökt sitt bästa! Situationen gjorde förstås ont i mig; liksom Gabriel hade hon fötts ut i mina händer och jag hade älskat och fostrat henne de första sex månaderna. Jag trodde nu det skulle ta ett bra tag att få henne i balans igen... Det gjorde det inte. Hon tydde sig genast till mig, helt orädd - och utan förbehåll. Även när jag var mitt vildaste jag! Och som hon betraktade mig! Då jag gick över gården t ex, i all enkelhet - så tittade hon på mig med total fascination, som vore jag en religiös uppenbarelse! Och det var jag ju i princip - från hennes ljuva valptid.

Redan på ett par veckor var hennes aggressivitet och rädsla för andra människor i princip spårlöst borta. Idag varken backar hon - eller far fram, mot andra människor. Hon står helt stilla, i avslappnad hållning, då de kommer fram. Hon skäller inte. Piper inte ens. Inte ett ljud. Och hon tittar knappt på dem, bara lite förstrött sådär... - och sedan alltid på mig. Och rumpan, som nu blivit lite mer än lovligt tjock, vickar rytmiskt. Hon är trygg, mycket glad och hur go som helst!
 
I början - då hon var full av nervös energi - fick hon gå i linor, tillsammans med Sacke som är mycket lugn, tålmodig och sympatiskt inställd, på långa vandringar genom skog och över myrar och berg. Hon ryckte och for fram, till att börja med - men lugnade sig snart, föll in i rytmen. Hon fick också springa mycket lös i terrängen, tillsammans med bara mig. På långa vandringar - blandade med lek och upptåg, utforskade vi omgivningarna tillsammans, in i minsta detalj: upptäckte, luktade, rörde, undersökte, lyssnade, följde, klättrade, tittade, njöt. Och lekte. Tillsammans, hon och jag, erövrade vi omgivningarna. Gjorde dem också till hennes. Och efter några veckor fick hon börja dra - brevid Sacke, och bakom sin bror - som hon älskar som bara ett kullsyskon kan!
 
Daniel och mig, ser hon mycket upp till - vi är hennes källa till trygghet. Ja, kanske hennes "religion".

Husky - är mitt nästa projekt. Än har jag inte träffat honom. Men jag vet att han nu är ett år fyllda - och behöver ett nytt hem. Helst ute i markerna förstås, där sådana som han hör hemma! Han är stor, likt Daniel - eller rent av större. Och jag tror han kan bli en riktig baddare till draghund - med rätt träning, omvårdnad, kost och motion förstås...
 
Jag ska åka ner till Stockholm om ett par veckor och hämta Husky. Jag som inte har varit utanför Norrland på fem år! Och sällan alls lämnar skogen nu för tiden. Det känns konstigt att nu åka till Stockholm - som i en annan värld... Men jag ska hämta upp Husky till oss! Det ska jag. :o)

 

snususling

8 mars 2009 19:53

Har hittat dig här oxå.Fina vänner du har.
Har själv en mastiff(hallonätaren),men så har jag en schäferkorsning oxå.Han och Daniel påminner väldigt mycket om varandra.
Dansar gör han med.Helst till Ozzy Osbourne..

 

André

9 mars 2009 05:02

Ååh... Hejsan! :o)
Kul att du hittade hit!
Daniel han gillar mest Sinead O'Conner och Prince, lite Billy Idol också... och mer mystisk, svävande, folklig musik kan gå hem också... eller Salsarytmer! :o)

 

annayoga

9 mars 2009 09:21

Vad fina dina hunder är!
Jag är nybliven hundägare, till en 4 år gammal Kerry Blue terrier. Jättefin och trevlig.
Låter härligt att leva med naturen!

http://annayoga.wordpress.com

 

Marika

29 mars 2009 18:58

Vilka underbara bilder! blir alldeles hundlängtande! har en hund... fast han bor numer mest hos sin husse. En fin o vacker schäfer/bordercollie, snart 9 år. har lagt upp en liten film på honom på min blogg.
ha det bäst!
Marika

http://allastunder.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Men jag kämpar med ett raserat avloppssystem i mitt hus, på grund av vilket jag också behövt stänga av vattnet. Faktum är att vattenpumpen blev dränkt i avloppsvatten *urk* - och därför slog ut en del av elsystemet. Vatten, avlopp, el. Det jobbar jag...

Uppenbarligen.   Det händer så mycket i mitt liv just nu - kvinnor (okey, en räcker!)  och hundar, roligt och jobbigt, katter och snösmältning, problemhus och nya strategier... allt! På en gång. Alldeles för mycket att skriva om! Särskilt nu - mitt u...

Jag hade verkligen tänkt skriva igår - för igår morse var det nämligen precis en vecka sedan Husky kom till gården. Men dagarna har försvunnit fort, var och en, och i en strid ström!   Mornarna har varit korta och effektiva. Dagarna ute med hundarna ...

Förra torsdagen bad jag en av tanterna i byn att köra in mig till tåget... Och den natten spenderade jag sittandes i en mycket obekväm, trång stol, med två Salukis i knät och en tjej iklädd tre par trasiga nylonstrumpbyxor och en oroväckande vid t-sh...

Himmelen är blå. Molnen flyger runt i vinden likt små bomullstussar. Vinden är mild, mjuk och liksom sötaktig, men mycket frisk!   Och som solen strålar! Värmer snön uppe på taken och i träden, som droppar... Det är ännu mycket snö, men varje dag lit...